Lose track of Time

Jag kan möjligvis kunna ses som annorlunda och
konstig (igen?) om jag skulle skriva att jag känner
mig ensam bland 782 människor. Det finns inget
som binder mig samman med alla dessa ansikten
och röster. Alla gestikulerar och uttrycker sig på
både verbalt och icke-verbalt språk. Det är en
tydlig känsla som tränger sig på, gör ett inbrott i
mitt huvud och planterar åtskilliga tankar som
får mig att återigen komma till samma gamla
tankar. Gamla men nu faschinerande äkta och
ärliga. Tveklöst numera tankar som invaderar
vareviga dag och som inte verkar sluta existera.

..Tell me I am a part of history.

Det lever en gammal dam,
I min själ och i mitt hjärta.

Jag är vilsen.


./