Spöke, Din tid är förbi..
Du är som "Det Största Svekets Spöke" ,om man skulle ge dig en
slags titel. Hat är ett på tok för starkt ord för det mesta i min
värld, men Avsky och Svekfullhet är ditt förbaskade namn, din titel
i det plågande minne som besöker mig var eller varannan dag, minst.
Det är svårare än jag fantiserade om att döda dig ur minnet, låta ditt
sorgliga ansikte suddas ut som aska i vinden, du inkräktade på
något som får dina besök att bli föreviga, som får dig att leva som
död i min själ, att spöka i min annars perfekta vardag. Har du inte
gjort tillräckligt med skada nu, Spöke? Vi brukade skratta men mest
åt du på mig, du satte dina vassa, infekterade tänder i mitt kött och
släppte först när jag vaggade dig till rofylldhet och genuint lugn..
Jag vaggade dig likt ingen annan gjort, jag kramade dig med en
mjukhet som en mor gör, jag talade till dig som en mamma gör
till sitt barn, jag ställde upp för dig mer än jag hade ork till. Jag
drog bort dig från tågspåret innan snabbtåget krossade ditt sorliga
ansikte. Jag ställde mig framför dig som skydd, bakom dig som
stöd och fanns inom dig och hos dig vareviga sekund av dygnet.
Nu vill jag få ett slut på spökerierna. Du är den som får mig att må
allra sämst, när jag mår som sämst och hela världen rasar så dyker
till ansikte upp som en påminnelse av det helvete du lämnade efter
dig. Bitmärkerna efter dig blossar upp på nytt och infektionen känns
mer svårläkt än på länge. Du är ett spöke, ett minne blott, en demon
som satt sig fast som en igel i varje liten partikel i min kropp. Jag
vill att du lämnar mig och dem jag älskar ifred, du är ett satans svin.
Det finns en sak som visat sig vara positivt med din köttätande, sjuka
vänskap. Du och Ditt sjuka huvud har fått mig att inse att jag kommer
bli en bra mamma, att jag kommer kunna lägga all liknande energi
mitt och Kennys lilla barn. Den energi och kärlek jag känner inför vårt
lilla barns liv är oändligt starkare än det jag kände för dig, det lär göra
mig till en varm, förstående och skyddande mor. En sån som du aldrig
hade. Den rollen gav du mig, men lilla Spöke, du blottade dig lite väl
mycket. Men du var en billig, förvirrad liten flicka i våra ögon, en sorglig
varelse som åt upp all uppmärksamhet du fick. Sorgliga lilla flicka..
Spöke, svekfulla avskyvärda Spöke, nu är det dags att släppa taget.
Jag är färdig med dig, ditt ansikte och din existens ger mig kalla kårar.
Vila nu, slut ögonen och vakna aldrig mer i mitt minne, Du svekets hora.
/tina.
Kommentarer
Trackback
